253 Sara MATSDOTTER

Blev 76 år.

Äktenskap med 252 Thomas ERSSON (1753 - 1793)

Äktenskap med Olof PERSSON (1762 - 1834)

Noteringar

Självspillingar
Sveriges Radios Släktband 12 september 2007

Den som tog sitt liv kallades länge för ”självspilling”, en som medvetet förspillt sitt liv. Länge rådde i Sverige mosaisk lag, dvs den svenska lagen byggde på de 10 budorden i Bibeln. ”Du skall icke döda” gällde i lika hög grad det egna livet, och den som tog sitt eget liv betraktades som mördare ända fram till tidigt 1900-tal.

Mördare ska straffas på lämpligt sätt, också om han eller hon är död. Kroppen och själen fick ta straffet. Ofta brände man självmördare och grävde ner dem på galgbacken - ett fruktansvärt straff för den som var övertygad om att själva kroppen skulle återuppstå på den yttersta dagen.

Men Yvonne Maria Werner som är docent i Historia vid Lunds universitet har tittat närmare på nästan 700 fall av utredningar av självmord under 16-och 1700-talen och funnit att det inte bara fanns dessa de allra strängaste straffen. Den som bevisligen hade varit från sina sinnen, dvs psykiskt sjuk när han tog sitt liv, kunde få lov att begravas på kyrkogården. Det kunde bli en så kallad ”Stilla begravning” utan klockringning och ibland utan präst. Ibland kunde man bestämma att den döde visserligen skulle få begravas inom kyrkogården men inte tillsammans med sina släktingar i den tidens familjegravar så kallade ”ättehagar”, utan ensam på kyrkogårdens dåliga sida, den norra.

Också händelser som vi idag absolut inte skulle betrakta som självmord kunde göra det då; den som betedde sig alltför äventyrligt och till exempel gav sig ut i dåligt väder utan att ha något viktigt ärende, kunde stämplas som självmördare. Dagens äventyrare som klättrar och tar sig fram i oländiga miljöer hade alltså blivit fördömda av den tidens människor.

Yvonne Maria Werner berättade i det tredje programmet i Släktband hösten 2005 om hur människorna i byarna engagerade sig i hur folk begrovs.

-Vi har hittat bevis för att människor blivit upprörda över att desperata människor som tagit sina liv blivit begravda utanför kyrkogården, säger hon. Det hände att man helt sonika grävde upp sådana kroppar och istället begravde dem innan för kyrkogårdens hank och stör, i den egna ättehagen.

-Men, tillägger hon, det finns också tillfällen då man gjort motsatsen, dvs grävs upp någon inne på kyrkogården och istället grävt ner den utanför

Källor