Pål PÅLSSON

Blev högst 78 år.

Äktenskap med Lisbeth (- 1696)

Noteringar

I mantalslängderna för åren 1642-1696 beskattas Påhl för hemmanet Vintermossen. Med Påhl menas då även fadern Påhl Hindersson f. omkr 1613 d. 1675 och sonen Påhl Påhlsson f. omkr 1639- d. 1717. När sonen Påhl övertog hemmanet är oklart.
Någon gång mellan 1695-1696 dog Påhl Påhlsson hustru Lisbet och 1697 anges Påhl Påhlsson vara blind.
Samma år, 1697 anges Erik Larsson och Påhls bror Pär Påhlsson 1649-1721 och sonen Johan som gemensamma ägare till 1/4 del hemman.
1699 äger Erik Larsson 1/8-del hemman och Pär Påhlsson 1/8-dels hemman
Påhl Påhlsson som nu är änkling och blind bor hos sin bror Pär och hans hustru.
Källa:Mantalslängder 1642-1820, Mantalslängder 1642-1820 Örebro län, SE/RA/55203/55203.19/1-60 (1642-1702)


Ur Odelstiernas bergsjordbok, om Vintermossen: Donerat med ord. räntan under kyrckan til wijn och byggning, men boskaps och skjutsfärdspengarne kronan behåldne. Utaf 7 ifrån Finnland öfwerkomne bröder, har Hindrich Werre, död 1672, här stadnat och röijt. Sohnen Pål Hindersson war en af de 8, som 1647 började betala kyrckoskatten, men hade jemte brodren Hindrich Hindersson, hwars hälft han sedan d. 3 nov 1665 löste till sig för 172 enckelt kopparmynt och feck därå Häradsfasta d. 27 feb 1666, hwarmed han 1675 dog. Klyfwande dess söner Pål och Per sig emellan, at de bekommo hwar sin åttondedel. Pål Pålsson dog 1717 i 115 års ålder.
Enl Hammarström: Har kunnat utvisa tjufvar, se häradsrättens dom 1669 21 Junii.

Ur Karl Hults Ljusnarsbergskrönika 1891:

En beryktad finsk trollkarl från den gamla tiden är Pål i Vintermossen. Denne pliktfälldes 1669 d. 21 juni såsom den där kunde utvisa tjufvar. Bengt Andersson profoss berättade, att Pål till den änden fått af Bengts fader, Kaplans Anders i Nora, 10 Riksdaler, hvartill Pål icke nekade. Han hade skaffat nämnde Anders både tjuf och penningar igen. - Samme man pliktade 1672 för signeri och hätskhet mot pastor 10 daler.

Utdrag ur Ljusnars-Kopparbergs hembygdsbok från 1960

Språkfrågan vållar en del stridigheter, särskilt sedan socknen fått den kraftige Gussarvius som kyrkoherde, vilken energiskt gick in för, att finnarna ska lära sig svenska och griper in med kyrktuktens kraftigaste medel, och även låter anklaga flera finska trollkarlar. Beryktad är hans sammanstötningar med den hårdnackade trollkarlen "Pål i Vintermossen". Denne lägger frimodigt fram skriftligt bevis inför rätten, att han verkligen kan skaffa fram tjuvgods, och Bergslagets profoss intygar, att Pål skaffat åter både tjuv och tjuvgods åt hans far, och att han erhållit tio daler i lön. Den finska nämndens flertal "intercederar" till trollkarlens förmån, klagar Gussarvius, och han pliktar endast — tio daler. Detta år 1671 när häxbålen brann över Sverige.
Gussarvius tar sedan in finnen till förmaning inför sexmän och kyrkovärdar, och hotar med kyrkplikt, låter även förstå, att Pål kan försona sig med kyrkan genom någon lämplig gåva. Men finnen låter morskt förstå, att han kan skaffa sig nämndens attest på sin oförvitlighet och anklaga prästen, om denne vågar skylla Pål för att inte vara ärlig karl. Senare kommer finnen en dag för att söka få prästbevis åt sin son som vill gifta sig borta i Hellefors. Prästen nekar då med hänvisning att sonen inte kan "läsa", som han märkt vid tidigare husförhör. Detta "läsa" får väl tolkas som att utantill kunna läsa upp sina "Christendomsstycken" på svenska, som Gussarvius fordrade. Men Pål fattar genast humör och deklarerar: "Nej inteth min sohn läsa, har inteth tydh. Om du intet vill gifva honom pass skall han lykvähl gifta sig i Hellforsen." "Hwilket ok skedde, ty sacellan Dominus Jacobi wygde honom, sine testimonia mea, mig til föracht" klagar Gussarvius till Domkapitlet, som får hans anklagelser mot denne orädde trollman, som tydligen hade stöd både bland nämnden och folkets flertal. Det verkar ju sannolikt, att den förmögne finnen varit frikostigare mot sacellanen i Hellefors än mot den fordrande Gussarvius.
Domkapitlet begär, att finnen skall komma till dem för att stå till svars, men det finns ingen uppgift på att han någonsin kom. År 1684 för Gussarvius till protokollet, att "Pål i Vintermossen" setts på väg åt Lövfall under högmässotid och på frågan, om han ej gick åt galet håll svarat: "Jag tror Gud kan vara ock med mig." Men han syns inte blivit ställd till svars.
Ännu en trollkonst tycks denne sturske trollkarl kunnat, den att rätt betydligt förlänga livet, om man får tro en uppgift hos Berglund. Pål i Vintermossen ska ha avlidit först 1717 vid 116 års ålder. Enligt en annan uppgift skulle han dött redan 1675, vilket kanske förklarar, att han aldrig kom inför domkapitlet. Hans son ärvde tydligen både faderns förnamn och frimodighet.

Källor