Petter ERSSON

Bergsman, sex och nämndeman. Blev 69 år.

Barn med Stina ANDERSDOTTER (1805 - 1850)

Noteringar

Petter Ersson även kallad "Danshyttegubben" var bergs- sex- och nämndeman f. 1806 d. 1876, jämte "Siggehytten" den mest framträdande och rikaste bergsmannen på sin tid.
Denne bergsmans flit var enastående, och icke en enda minut i vaket tillstånd ville han försumma. Han väckte sina pigor och drängar klockan tre på morgonen och selade själv på sin häst. Petter satte en skrytsam heder i att vara "simpel" och uppträdde t.o.m. på herrgårdsmiddagarna på Guldsmedshyttan i nedsmorda becksömskor och grå vadmal. Hans medintressenter i detta stora bruk salade till en tvål åt honom.
För att ge ett exempel på den jord och malmhunger som fanns mellan de konkurrerande bergsmännen, förtjänar Petter Erssons egendom att omnämnas: Han ägde 3/4 mtl (mantal) Danshyttan, 1/2 mtl Gränshyttan, 1/4 mtl Guldsmedshyttan, 1/16 mtl Lönnfallet samt 1/4 Nederhyttan i Ramsbergs socken. Dessutom 3/44-delar i Stripa gruva, 10/650-delar i Guldsmedshyttan, 10/100-delar i Storå hytta samt andelar i Ingelsgruvorna, Hjuljärns gruvor, Stråssa, Blanka och Smällbergsgruvorna och i Kårbergs hamrar i Ramsbergs socken. Tidigare var han stor delägare i Hammarbackens hytta, där han själv rostade sin malm medan de andra sov!
Han beskrivs som en lång, gänglig karl med linfärgat, stripigt hår, alltid klädd i knäbyxor och förskinn och därför ofta tagen för en arbetskarl. Då man förebrådde honom därför, svarade han försmädligt: "Jag får att tala med errar ändå!"
I nämnden satt han och tänkte på sina egna angelägenheter och kunde på aftonen sticka iväg till fots den två mil långa vägen till sina milor i Danshyttan för att nästa förmiddag åter sitta i nämnden. Om han var mer om sig än de flesta så var han ändå mycket gästfri, men kunde, när det föll honom in, utan vidare lämna sina gäster ensamma för att utföra något arbete lång bort på ägorna.
Ivrig att alltid vara den flitigaste bland alla gav han sig inte tid att se efter om de andra i arbetslaget gjorde någonting.
Kosthållet i hans hus var gott och rikligt. Drängarna begagnade sig av husbondens svaghet för smicker, särskilt syftande på hans arbetsförmåga och förmögenhet. Då en dräng, "Vinter-Pelle" fick ovett för sin lättja, fann han svaret: "Ja, hur ska en hinna fortare, dä rinner ju lort (slagg) och järn kvickare för Far än för annat folk!" "Säger du dä", kurrade gubben belåtet, "kom ska du få däj en huddevallare"(kaffeskask)
Någon gång kunde han förmå sig att försöka sova middag, men lade då upp den ena foten på den andra med den påföljd att den ramlade ner då han slumrade in, varpå det var dags att stiga upp till arbetet igen.
Hustrun, Kristina Andersdotter från Ramsberg (Nederhyttan) behandlade han strävt. I hans gård fanns det inte plats för sentimentalitet. Under det tjugoåriga äktenskapet födde hon tolv barn, av vilka fyra blev fullvuxna.
Sonen, Per-Erik, körde ihjäl sig på landsvägen, en dotter, Maria, emigrerade till Amerika, en annan dotter, Katarina blev gift med nämndemannen Per Persson (Rya-Pelle) i Nederhyttan.
Den tredje dottern, Margareta Kristina, gifte sig med Gustaf Sundström på Limnäs, vilken inte förmådde rädda resterna av svärfaderns förmögenhet, som en gång uppskattades till 150,000 riksdaler, en ansenlig summa för sin tid. Och på så vis flöt "Danshyttegubbens" så mödosamt samlande av pengar åter ut i bygden, varifrån de kommit.

*********************************************************************
Sexman - om var och en av de ursprungligen sex (sedan till antalet varierande) förtroendemän eller ämbetsmän i en socken som tillsattes (av socken- eller kyrkostämma) fram till kommunallagarnas införande 1862 och som till en början hade viktiga befogenheter rörande förvaltningen av kyrkans tillhörigheter, övervakningen av kyrkotukten och dylikt men med tiden fick en mera underordnad ställning (med enbart eller huvudsakligen verkställande befogenheter); äv. liktydigt med: rotemästare.
(Ordförklaringarna ur Svenska Akademins Ordbok)

Källor