Adam PERSSON

Äktenskap med Stina PERSDOTTER HÄGERSTRÖM (1799 - )

Noteringar

Kampanjen mot Norge 1814
Krig med: Norge
Angripare: Sverige
Segrare: Sverige
Svensk regent: Karl XIII (1809-1818)
Norsk regent: Christian Frederik (1814)
Sveriges allierade: -
Svenska krigsmål: Att med minsta möjliga blodsutgjutelse få Norge att acceptera den union med Sverige som beslutades i freden i Kiel år 1814.
Fältslag: Slaget vid Midskog den 5 augusti 1814 (norsk seger)
Slaget vid Kjølbergs bro den 14 augusti 1814 (svensk seger)
Freder och stillestånd: Stilleståndet i Moss den 14 augusti 1814
Den danske prinsen Christian Fredrik (1786-1848) valdes till norsk kung 1814. Efter Fredrik VI:s död 1839 blev han dansk kung under namnet Christian VII.
Redan i februari står det klart att den danske prinsen Christian Frederik, som representerar den danska kronan i Norge, inte kommer att acceptera Kielfredens stadganden om Norges förening med Sverige. Han försöker skapa en allmän resning i Norge och den 17 maj väljs Christian Frederik till norsk kung. Samtidigt undertecknar den norska riksförsamlingen en ny grundlag, den s.k. Eidsvollförfattningen, som landet skall styras efter. Den första svenska reaktionen blir en handelsblockad och en propagandaoffensiv. Hemmaregeringen i Stockholm har det inte lätt, eftersom Karl Johan, som utövar den egentliga kungamakten, befinner sig på kontinenten.
Den 17 maj 1814 antas en ny grundlag i Norge, den s.k. Eidsvollsförfattningen. Detta frimärke utgavs vid 100-årsjubiléet 1914. (Förlaga: O. Wergelands målning "Riksførsamlingen paa Eidsvoll 1814".)
Det norska upproret hoppas på diplomatiskt stöd från åtminstone Storbritannien men kommer att stå helt isolerat. I stället beger sig företrädare för Storbritannien, Preussen, Ryssland och Österrike till Norge för att få norrmännen att gå med på en anslutning till Sverige. Den 17 juli ger stormaktsrepresentanterna i Norge upp och lämnar landet.
När Karl Johan i maj återvänder från Frankrike beslutar han sig för att använda militära medel för att få in norrmännen i unionen.
Denna drastiska åtgärd kan förklaras med att det kunde vara bråttom för Sverige att ingå unionen med Norge. En förändring på den storpolitiska arenan skulle kunna få till följd att resultaten från freden i Kiel gick om intet.
En svensk armé om 45 523 man dras ihop samtidigt som flottan rustas. De svenska sjöstridskrafterna består av fyra linjeskepp, fem fregatter, 24 mindre fartyg och 60 kanonslupar. Karl XIII, vars stora intresse är örlogsfartyg, tar det nominella befälet över flottan. Under honom utövar överamiralen Johan Puke ledningen.
Mot de svenska stridskrafterna kan norrmännen ställa ca 30 000 man och en flotta bestående av 160 mindre och små fartyg. Det norska militära utgångsläget är uselt, soldaterna är illa utrustade och utbildade och, vad värre är, det saknas kompetent ledning. Från svensk sida säger man att "det inte finns en enda norsk general som vet hur ett krig skall föras". Det ligger förmodligen en hel del i det påståendet. Christian Frederik själv, 27 år gammal, saknar fullständigt fältherreegenskaper.
Enligt en del källor har Christian Frederik givit kriget förlorat redan från början, och försöker endast med en utsiktslös demonstration undgå anklagelser för att ha givit bort Norge utan försök till försvar.
År 1814
Den 12 juli lämnar kronprins Karl Johan Stockholm för att ta befälet över de vid den norska gränsen samlade styrkorna. Efter att ännu en gång ha försökt förhandla med norrmännen ger Karl Johan order om att fientligheterna skall inledas.
Stridshandlingarna inleds den 26 juli med att den svenska flottan försöker ta en avdelning av den norska skärgårdsflottan vid Hvalöarna, strax söder om Frederikstad. Den norska flottavdelningen kommer undan, men dagen efteråt ockuperas öarna.
Norska soldater från krigs- och unionsåret 1814.
Den 30 juli rycker en svensk arméstyrka under ledning av general Hans Henrik von Essen in över norska gränsen vid Prestebakke och går mot Frederikshald med Frederikstens fästning. Den 2 augusti går andra svenska förband över gränsen vid Svinesund och den 3 augusti tas Kragerön efter en landstigning. Kragerön är strategiskt viktig, eftersom den utgör nyckeln till hamnstaden och fästningen Frederikstad. Den 4 augusti kapitulerar fästningen. På fem dagar har norrmännens södra flank rasat samman som ett korthus.
Redan den 3 augusti inleds nya underhandlingar med norrmännen, som nu är betydligt mer benägna att komma till ett för Sverige acceptabelt resultat vid förhandlingsbordet.
Den svenska armén rycker dock obevekligt vidare. Norrmännen försöker organisera en motoffensiv, men misslyckas.
Den 5 augusti vinner norrmännen en mindre framgång vid Midskog. Den svenske generalmajoren Karl Pontus Gahn har fått i uppgift att gå från Värmland mot Kongsvinger, syftet med manövern är att få norrmännen att splittra sina styrkor. I Gahns instruktioner ingår att dra till sig uppmärksamhet men inte äventyra sina resurser mot en överlägsen fiende.
Norskt kavalleri driver svenskarna på flykt vid Lier. Ill.: A. Bloch.
Gahn går den 31 juli in i Norge med 1 400 man. Till att börja med möter han endast mindre posteringar, som drar sig tillbaka efter kortare skottväxlingar. Den 3 augusti stöter han på svårare motstånd vid Lier, en stark norsk position. Trots sina instruktioner och trots att norrmännen har en stor lokal överlägsenhet bestämmer han sig för att storma skansen vid Lier. Försöket slutar med att han måste dra sig tillbaka med 100 döda och sårade. Gahn påbörjar nu sitt återtåg i maklig takt. Den 5 augusti står hans styrka vid Midskog. Den norske befälhavaren, Krebs, har under tiden med 2 500 man gått från Lier för att försöka skära av Gahns reträtt. På morgen den 5 augusti tvingas Gahn konstatera att Krebs har lyckats göra detta. Gahn tror sig nu vara kringränd av 5 000-6 000 fiender och att "en snar, total undergång" är nära. Han bestämmer sig då för "ett desperat steg". Västerbottens regemente sänds med fällda bajonetter mot de norrmän som spärrar reträttvägen. De lyckas slå sig igenom, men norrmännen sluter snart sina led igen. Efter ytterligare två anfall har hela den svenska styrkan lyckats ta sig ur det norska greppet. De svenska förlusterna uppgår till ca 350 man döda, sårade och tillfångatagna. Norrmännen förlorar ett hundratal soldater.
Gahn får sedermera beröm av Karl Johan för sitt tappra och oförvägna sätt att ta sig ur en till synes hopplös situation.
Norrmännen drar stora växlar på segern vid Midskog, men i strategiskt hänseende var framgången betydelselös.
Den svenska strategin går ut på att inte använda de militära medlen mer än nödvändigt, helst skall unionen framstå som något positivt och inte som något som påtvingas norrmännen. Karl Johan vill dock uppehålla det militära trycket och gör en plan för att innesluta de norska huvudstridskrafterna mellan Moss och Glommens nedre lopp. I planen ingår att den svenska flottan skall gå uppför Oslofjorden.
Mellan den 6 och 8 augusti marscherar de svenska huvudstridskrafterna upp mot Glommen. För att sätta mer kraft bakom orden i de pågående förhandlingarna bestämmer sig Karl Johan för att gå över Glommen och utsätta den norska armén för ett mycket reellt hot. Generalmajoren Gustav Fredrik Mörner får order att gå över vid Kjølbergs bro. I gryningen den 14 augusti påbörjar Mörner arbetet med att iståndsätta den av norrmännen förstörda bron. På andra stranden finns norska trupper som effektivt hindrar det svenska broarbetet med sin eld. Mörner ger order till överste Skjöldebrand att med Livgrenadjärregementets jägare gå över Glommen på båtar och fördriva norrmännen. Ordern verkställs till punkt och pricka. Mörner skriver i sin rapport att "det var en vacker och oförfärad attack".
I anfallet förlorar svenskarna 3 döda och 15 sårade, Skjöldebrand själv ingår i den senare siffran, då han fick en kula i benet under anfallet. Under striden togs ca 30 norrmän tillfånga.
Den 14 augusti ligger ett stilleståndsfördrag klart i Moss och Sveriges sista krig är slut.
Den 4 november ingås unionen mellan Sverige och Norge efter hårda förhandlingar i Oslo. Karl XIII väljs samma dag till Norges konung. Sveriges och Norges mindre lyckliga förening varar till den 26 oktober 1905, då unionen upphävs genom konventionen i Karlstad.
Norrmännen vägrar att godta den förening med Sverige som beslutades i Kiel efter Karl Johans krig mot Napoleon. Karl Johan beslutar om omedelbar militär aktion för att landet inte skall gå förlorat för Sverige. Operationerna inleds den 26 juli 1814 med att den svenska flottan går mot Hvalöarna. Kort därefter går stark svensk armé in i södra Norge. Det norska motståndet bryter snabbt samman och unionen kan stadfästas.

Litteratur
Björlin, Gustaf: Kriget i Norge 1814, Stockholm 1893.

Källor